Ja, jag har ju inte skrivit här sedan i juli. HAHA. oops. Men. Vår fina dotter Isabelle föddes den 26/8 och jag tänkte skriva ner det jag upplevde av min förlossning. Notera att lite av det kan vara fel men detta är min upplevelse och hur jag minns det. Och ja, vi visste från rutinultraljudet att "Skrutten" skulle bli en Isabelle (eller Iris, vi hade inte bestämt oss helt) men vi visste att det var en liten prinsessa vi väntade.

 

Hela augusti hade jag förvärkar. Jobbiga förvärkar som emellanåt var så intensiva och täta att jag trodde hon skulle komma ut. Men nej, varje morgon var det lugnt igen. Björn hade semester hela augusti också så vi fick vara tillsammans. Vi försökte fylla dagarna med lite saker. Åka till Ikea, storhandla på Ica, ta en långsam promenad vid Ribban, umgås med Sara och Moa (och Lelle när han var hemma). Vi ville inte bara sitta hemma och "vänta" på att något skulle hända. Vi var hos min barnmorska som sa att allt var fint och bra (som vanligt). När jag hade gått in i vecka 40 hade jag ännu ett barnmorskebesök.

 

Måndagen den 22/8. Vi åkte dit, jag och Björn och allt såg fint ut. Jag bad om en hinnsvepning. Japp, det kan vi köra på. Min barnmorka, Åsa heter hon (så slipper jag skriva barnmorksa varje gång!) undersökte mig och hon sa att hon kunde känna bebisens huvud! ÅH! Jag blev så sjukt taggad när hon sa så. Hon sa också att jag var öppen mellan 2-3 cm och att min tapp var väldigt påverkad, inte helt utplånad men på god väg. När vi åkte därifrån körde vi till Emporia och åt lunch sen träffade vi Björns kompisar och grillade i Pildamsparken på kvällen. Vid 20.00 var jag helt slut av småvärkar jag haft under dagen och ville åka hem. När vi kom hem gick jag på toa och BAM där kom slemproppen. Så jävla taggad att jag höll på att spricka! Satte mig genast på pilatesbollen och rullade/hoppade lite. Ingenting hände. Gick och la mig istället. Hela natten plågades jag av värkar som jag aldrig upplevt innan. "Nu måste det väl ändå vara igång" tänkte jag. Nope, morgonen därpå var allt som vanligt, sammandragningar och "mensvärk" och extremt ont i fogarna. 

 

Sådär fortsatte det, natten mellan tisdag och onsdag och jag fick panik på att jag inte fick sova. Det var mellan 7-9 minuter mellan värkarna och de varade i mellan 1-2 minuter. Jag visste ju att detta var löjligt, det är inte ens lönt att tänka tanken på att ringa förlossningen. Jag gjorde det ändå och de bad mig ta alvedon och sova. Mjo okej. Jag satt upp hela natten för det var lättare att ta sig igenom en värk sittandes, och slumrade till lite mellan värkarna.

 

Onsdagen kom och tillbaka som vanligt, sammandragningar, "mensvärk" och foglossning. Däremot kände jag knappt några fosterröreser på hela dagen. Denna dagen var vi dessutom bara hemma och tog det väldigt lugnt i soffan för nu var jag helt slut efter 2 nätter med nästan 0 sömn. Ringde förlossningen vid 20.00 och de bad oss komma in. Fick ctg som visade på fina hjärtljud hos Skrutt och jag började även känna henne. De hade sagt till oss när vi kom in att vi skulle kolla med ett ultraljud också så att där var tillräckligt med fostervatten sen skulle de undersöka mig (hur öppen jag var osv, de sa tom att de kunde ge mig en ny hinnsvepning!). När vi var klara med ctg fick vi ul precis som de sagt, men när det var klart sa läkaren som utförde ultraljudet att "det finns inget mer vi kan göra idag" så vi fick åka hem. Jaha, jag kände mig så jävla lurad på den där hinnsvepningen och undersökningen. Jag ville ju veta om jag var redo?! Nåväl. Hemma igen fick jag i vanlig ordning värkar på natten och jag grät och grät, mådde så jävla dåligt och hade så jävla ont. Trött var jag också. 

 

På torsdagmorgonen ringde jag Åsa. Jag var så sjuket besviken på hur det gick på sjukhuset kvällen innan så jag ville att hon skulle undersöka mig. Självklart sa hon, kom vid 14.30. Jag och Björn mös i soffan fram tills det var dags att åka till Åsa. Hon undersökte mig och sa att mitt blodtryck var "förlossningsredo" och att jag såg ut att vara redo nu, det kommer snart bebis sa hon. Hon undersökte mig och jag var öppen mellan 3-4 cm och tappen var ännu kortare nu än den hade varit i måndags. WOH tänkte jag, då har ju värkarna gjort NÅGON nytta. Hon drog lite i tappen och svepte lite till för att "irritera" och sätta igång det hela. Hon gav mig även lite akupunktur för att jag skulle kunna slappna av. Efter besöket åkte vi hem till Björns föräldrar. Vi skulle se fotboll där hemma. Jag kan inte för mitt liv minnas vilken fotboll det var, men någon var det iaf. Jag satt med värkar hela kvällen. Kunde knappt äta något och det var riktigt jobbigt.

 

Vi kom hem vid 22.00 och jag gick direkt till sängen. Jag var helt slut, fortfarande inte sovit ordentligt och jag hade så ont. Nu kom värkarna med mellan 5-8 minuters mellanrum och de varade i minst 1,5 minuter, ibland längre. Vid 00.00 hade jag haft regelbundna värkar, med 4-6 minuters mellanrum i ca 1 h och jag orkade inte mer. Ringde förlossningen i Lund. Hon var jättetrevligt och Björn fick prata med henne så jag kunde arbeta mig igenom mina värkar. Han sa allt som jag beskrivit ovan och hon ville prata med mig, för att få en uppfattning om hur ont jag hade. Vi pratade och jag fick en värk mitt i allt. Hon bad mig andas igenom den sen sa hon att "Försök jobba lite till hemma, ta 2 alvedon och en varm dusch. Ring igen om det blir för jobbigt så ska vi jobba undan lite här för vi har fullt för tillfället". Okej tänkte jag. Jävla skit. Sagt och gjort, tog 2 alvedon och en varm dusch. Det hjälpte inte. Detta var nu den fjärde natten i rad jag fick ca noll och ingen sömn. Kl 4.00 fick jag nog. Jag ringde in igen. Samma barnmorska svarar i telefonen och kommer ihåg mig, upprepade dessutom mitt personnummer. Då bad hon oss komma in.

 

Sista magbilden, tagen den 22/8 innan vi åkte till Åsa för hinnsvepning. 

 

Del 2 kommer senare.